Vintern rasat och andra vårsånger

“Vintern rasat” eller “Vintern rasat ut” också känd som “Längtan till landet”, är en av de mest kända och älskade vårsångerna i Sverige. Den används ofta för att välkomna våren, särskilt på Valborgsmässoafton.

Sången skrevs av Otto Lindblad på 1800-talet och har sedan dess blivit en ikonisk del av de svenska festligheterna för att fira vårens ankomst. Texten beskriver lyckan och skönheten hos Sverige när våren kommer – en tid då vintern rasat ut och allt börjar blomma igen. Sången är verkligen svensk och knuten till den nationella identiteten, ackompanjerar årstidens skiftningar, och den doppar doft av fågelkvitter, spirande grönska och ljusa sommarnätter.

Även om Valborgsmässoafton inte är en officiell röd dag, markerar den vilken inverkan våren har på människor. Och traditioner som att sjunga “Vintern rasat” hjälper till att föra dessa känslor från generation till generation.

Text till Vintern rasat

Musik: Otto Lindblad
Text: Herman Sätherberg

Vintern rasat ut bland våra fjällar
drivans blommor smälta ned och dö
Himlen ler i vårens ljusa kvällar
solen kysser liv i skog och sjö
Snart är sommarn här i purpurvågor
guldbelagda, azurskiftande
ligga ängarne i dagens lågor
och i lunden dansa källorne
Snart är sommarn här i purpurvågor
guldbelagda, azurskiftande
ligga ängarne i dagens lågor
och i lunden dansa källorne

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar
ut till landet, ut till fåglarne
att jag älskar dem, till björk och lindar
sjö och berg, jag vill dem återse
se dem än som i min barndoms stunder
följa bäckens dans till klarnad sjö
trastens sång i furuskogens lunder
vattenfågelns lek kring fjärd och ö
se dem än som i min barndoms stunder
följa bäckens dans till klarnad sjö
trastens sång i furuskogens lunder
vattenfågelns lek kring fjärd och ö

Text till Majsång (Sköna maj, välkommen)

Text: Johan Ludvig Runeberg

Sköna maj, välkommen
till vår bygd igen!
Sköna maj, välkommen,
våra lekars vän!
Känslans gudaflamma
väcktes vid din ljusning;
jord och skyar stamma
kärlek och förtjusning;
sorgen flyr för våren,
glädje ler ur tåren,
morgonrodnad ur bekymrens moln.

Blomman låg förkolnad
under frost och snö;
höstens bleka vålnad,
gick hon nöjd att dö.
Vintern, härjarns like,
som föröder nejden
och i skövlat rike
tronar efter fejden,
satt med isad glaven
segrande på graven,
dyster själv och mörk och kall som den.

Inga strålar sänktes
på vår morgon ner,
ingen daggtår skänktes
nordens afton mer,
tills, av svaner dragen,
maj med blomsterhatten
göt sitt guld i dagen,
purpurklädde natten,
vinterns spira bräckte
och ur lossat häkte
kallade den väna Flora fram.

Nu ur lundens sköte
och ur blommans knopp
stiga dig till möte
glada offer opp.
Blott ditt lov de susa,
dessa rosenhäckar,
till din ära brusa
våra silverbäckar,
och med tacksam tunga
tusen fåglar sjunga
liksom vi: Välkommen, sköna maj!

Text till Blåsippor

Blåsippan ute i backarna står,
niger och säger att nu är det vår.
Barnen de plocka små sipporna glatt,
rusa sen hem under rop och skratt.

Mor, nu är våren kommen, mor
Nu får vi gå utan strumpor och skor.
Blåsippor ute i backarna stå,
har varken skor eller strumpor på.

Mor i stugan, hon säger så:
– Blåsippor aldrig snuva få.
Än fä ni gå med strumpor och skor,
än är det vinter kvar, säjer mor.

Text till Vårsång (Glad såsom fågeln)

Musik: Prins Gustaf
Text: Herman Sätherberg

Glad såsom fågeln i morgonstunden
Hälsar jag våren i friska natur’n,
Lärkan mig svarar och trasten i lunden,
Ärlan på åkern och orren i fur’n.

Se, hur de silvrade bäckarna små
Hoppa och slå,
Hoppa och slå
Vänliga armar kring tuvor och stenar!
Se, hur det spritter i buskar och grenar
Av liv och av dans,
Av liv och av dans
I den härliga vårsolens glans!

Text till Vårvindar friska

Text: Julia Nyberg

Vårvindar friska
Leka och viska,
Lunderna kring, likt älskande par,
Strömmarna ila,
Finna ej vila
Förr’n ner i djupet störtvågen far.
Klaga, mitt hjärta, klaga! – O, hör,
Vallhornets klang bland klipporna dör!
Strömkarlen spelar,
Sorgerna delar
Vakan kring berg och dal.

Hjärtat vill brista –
Ack! när den sista
Gången jag hörde kärlekens röst:
Avskedets plåga,
Ögonens låga,
Mun emot mun vid klappande bröst.
Fjälldalen stod i blomstrande skrud,
Trasten slog drill på drill för sin brud;
Strömkarlen spelte,
Sorgerna delte,
Suckande, berg och dal.

Natten så fager,
Ljus som en dager,
Göt över skog och bölja sin glans.
Älvornas vingar
Glänsande ringar
Slöto kring ängens tuva i dans.
Suckande hjärtan, suckande lund,
Smekande ord och saligt förbund!
Strömkarlen spelte,
Sorgerna delte
Vakan kring berg och dal.

Ack, att vid polen
Midsommarsolen
Tusende år bortsovit så sällt!
Hastigt vem kallar?
Krigsbudet skallar
Fjärran ifrån: “Till vapen!” så gällt.
Nu var ej tid hos flickan att bo,
Löftet han gav om kärlek och tro;
Strömkarlen spelte,
Sorgerna delte,
Suckande, berg och dal.

Hurtigt på slätten,
Med bajonetten,
Snabb som en ren, han ilade ned;
Där, ibland fanor,
Flygande svanor,
Klingande spel, i blixtrande led,
Rak som en tall, han höjde sig opp,
Såg jag hans bild vid tårarnas lopp.
Strömkarlen spelte,
Sorgerna delte,
Suckande, berg och dal.

Snart han marchera’ –
Kom aldrig mera
Åter till hemmets brudliga tjäll.
När av min Modig
Vålnaden blodig
Svävar på västerns rodnande fjäll,
Klaga, mitt hjärta, klaga! – O, hör!
Vallhornets klang bland klipporna dör:
Strömkarlen spelar,
Sorgerna delar
Vakan kring berg och dal.